Preskription innebär att en skuld upphör att vara lagligt indrivningsbar efter en viss tid, om borgenären (den som vill ha betalt) inte vidtar åtgärder för att avbryta preskriptionen. För privata skulder finns särskilda regler som är viktiga att känna till.
Huvudregel – tio år
För de flesta privata skulder gäller en preskriptionstid på tio år enligt preskriptionslagen (1981:130). Det innebär att den som har en fordran måste kräva in skulden inom tio år från det att skulden förföll till betalning.
Undantag – konsumentskulder tre år
Om skulden uppstod mellan ett företag och en privatperson (en konsumentfordran) är preskriptionstiden tre år. Exempel är obetalda telefonräkningar, elräkningar eller fakturor från butiker.
Preskriptionsavbrott startar klockan på nytt
Preskriptionstiden kan avbrytas, vilket gör att en ny tidsperiod börjar räknas från början. Avbrott sker till exempel om:
- du betalar en del av skulden eller skriftligen erkänner den,
- borgenären skickar ett skriftligt krav eller påminnelse,
- borgenären ansöker om betalningsföreläggande hos Kronofogden eller väcker talan i domstol.
Varje gång ett avbrott sker börjar en ny preskriptionstid löpa – tre eller tio år beroende på skulden.
Vad händer när skulden preskriberas
När preskriptionstiden har gått ut och inget preskriptionsavbrott skett kan borgenären inte längre kräva in skulden genom Kronofogden eller domstol. Skulden finns rent formellt kvar, men är inte längre juridiskt indrivningsbar. Om du ändå betalar efter att skulden preskriberats kan du normalt inte få tillbaka pengarna.
Särskilda skulder kan ha andra regler
Vissa skulder, som skatteskulder eller underhållsskulder till staten, har särskilda preskriptionstider som avviker från de vanliga tre eller tio åren.
Att känna till preskriptionstiden för privata skulder är viktigt både för den som är skyldig pengar och för den som vill få betalt. För gäldenären ger det en tidsgräns, medan borgenären måste agera i tid för att inte förlora rätten att driva in skulden.
